Lilli och Lollo

Igår jobbade jag för första gången på mitt nya jobb. Jag har provjobbat två gånger förut men igår var första gången som anställd. Och det kunde inte gått sämre, garanterat. Jag började bra, men efter att ha tappat ut glasplattan (som snurrar i botten på mikron) så att den sprack i tusen bitar gick det bara utför. Herregud, jag hade seriöst sönder en av mikrona - i lunchrushen. Jag sänkte (istället för att höja som man borde göra när man är en i personalen) deras kapacitet med 33%! OMG, när jag tänker efter. Men chefen skrattade bara och retade mig för att jag var likblek, så han verkade inte ta det fullt så hårt om han inte spelade förbannat bra. Jaja, jag får i alla fall komma tillbaka på onsdag och lördag, så jag antar att de inte hatar mig fullt så mycket.

Idag har jag umgåtts med mina småkusiner, som sov över inatt. Vi har lekt affär med mitt smink och mina smycken och det har kanske varit kul för dem men för mig gick det hela ut på att se till att inget gick sönder. Damage controller var vad jag var. Nu har de i alla fall gått och jag kan slappna av igen. När gick de från att vara så små och orörliga till att vara överallt hela tiden? Men jag älskar dem i alla fall, det är bara en fas intalar jag mig.

Nu ska jag dra upp lillasyster som ligger sovandes på kökssoffan och tigga om en riktigt lång promenad. Det behöver jag. Och föresten, nu när jag kan leka Carrie (se föregående inlägg) varje dag så kan jag garantera fler blogginlägg. Kort sagt, jag väcker en blogg som sover.

/ Lollo

Så fint så fint...
/ Lollo

Hej alla 0 läsare. Jag vill bara be om ursäkt för att jag inte skrivit på länge, men jag håller på att stressa sönder! Det är därför. Så jag ska bara vänta på att en lucka i kalendern dyker upp och sen ska jag göra en blogg-nystart. Lite händer väl i mitt liv som är värt att skriva om. Coldplay på torsdag till exempel :) Och jag har köpt en ny halsduk. En stor och grå, som den på bilden ungefär.



PS. Lilli, läste du DN söndag i söndags? Raggningssällskapet slår till!

/ Lollo

UPDATE: En spelare ska ha någon form av uppmärksamande acesoar. Hatten !

Jag kan ärligt säga att jag inte alls har varit medveten om Neil Strauss och hans verk The Game. Uppriktigt sagt kan jag säga att jag skulle ha varit en del av ett spel om det inte var för två fantastiska vänner. Tack vare dom är jag nu medveten och har faktiskt mer kontroll än spelaren själv. Även om han inte vet om det. Efter att ha fått klart för mig att det var The Game jag var en del av kunde jag inte sluta leta information. Mycket stämde in kan jag säger er, han har följt punkterna. Efter igår vill jag känna att det är jag som har kontroll. Detta efter att blivit utsatt för följande:

MOTTAKTSTEKNIK - subst: en teknik som används för att väcka eller öka attrakti0n, på så sätt att en man ger en kvinna signaler om att han inte är intresserad av henne, följt av signaler om att han är det. Detta förlopp kan utspelas på några få sekunder - till exempel genom att mannen fattar kvinnans händer och sedan släpper dem som om han ännu inte litar på henne - eller under längre tid, till exempel genom att mannen är väldigt trevlig under ett visst telefonsamtal men sedan väldigt reserverad och korthuggen i telefonen nästa gång. Upphov: Style. NEG - subst: en tvetydig kommentar eller till synes oavsiktlig förolämpning riktad till en kvinna som en raggningsexpert nyss har träffat, med avsikten att aktivt demonstrera för henne (eller hennes väninnor) att han inte är intresserad. Till exempel: "Vilka fina naglar, är de äkta?" Man kan också negga någon genom att aktivt demonstrera brist på intresse för henne genom att yttra något tvetydigt, förolämpa henne på ett sätt som verkar oavsiktligt eller ge henne konstruktiv kritik. Även: negsmäll.

Lollo, vad är nästa steg?! Jag måste få veta för att få kontrollen helt och hållet. Lilli säger, Game on.

Jag måste tacka Lollo för en annars mycket rolig och lyckad utgång. Måste göras igen!

/Lilli

Återigen är det jag och fransyskorna. Jag har nyligen köpt ett par underbara boots från Nilsson. De finns inte på hemsidan så jag kan inte visa dem än, men de är liknande dem som fransyskorna under har på sig. Fast de är bruna... och finare! Jag är lycklig. Det vara bara det jag ville säga :)

  

Bilder: Garance Doré, som för övrigt är världens bästa blogg för de som älskar det franska modet!

/ Lollo

Bli inte förskräckta över min rubrik nu. Allt beror på hur man definierar ätstörningar. Men jag tror ändå att det är sant. Jag tror att vi alla i dagens samhälle lider av någon typ av ätstörning. Det vore mer konstigt om det inte vore så. Allt började med att jag och P skulle fika efter skolan. Båda gjorde samma sak. Vi skannade igenom bakelse-disken och tänkte: ååh, gud vad gott det skulle vara med en bit prinsesstårta, eller en kokosboll, eller varför inte en kanelbulle. Vi pekade båda två på någonting och sa "ååh, vad gott det skulle vara med en såndär". Men efter att ha suktat och fällt några kommentarer om kakutbudet gick vi båda fram till kassan och sa: "en kaffe latte, tack". Punkt. Ingenting mer. Trots att vi båda helt uppenbart ville ha en bulle, eller helst av allt prinsesstårta, så var det ingen som ens kom på tanken att köpa en. Varför? För att vi har spärrar. Spärrarna säger att det vore fel att beställa någonting gott trots att detta goda helt klart passar in när man utför aktiviteten fika. Det är inte konstigt egentligen, men för båda två kändes det helt fel att över huvud taget ens beställa någonting annat än kaffe. För det andra kan göra en tjock, och att vara tjock vore skamligt. Säger vem egentligen? Det första vi tänkte var: prinsesstårta på en onsdag? Mitt i veckan! Men när man tänker efter, när äter vi nånsin prinsesstårta? Vi äter det inte på helgen, för även då är det bara kaffe latte som gäller, jag menar varför skulle vi lyxa till det så utan anledning? Vi har spärrar, spärrar som förbjuder oss att äta saker med fett - och framför allt socker - i. Och vet ni vad det värsta är? Vi är båda smala. Vi är båda smalare än genomsnittskvinnan. Och ändå ser vi oss som tjocka. Vi förbannar oss över kroppsidealen, men vill båda leva efter dem. Vi är de där jobbiga tjejerna som står och pratar om vikt och bantning trots att vi båda uppenbarligen inte har några problem. Och ändå blir vi irriterade när andra som oss gör samma sak. Vi tänker: men varför bryr sig hon om sin vikt, hon är ju jättesmal? Men ja.. inte lika smal som mig kanske.. men det är lixom en annan sak. Jag ska erkänna en sak. Jag kan inte stoppa någonting i min mun utan att tänka på vad det är och hur nyttigt det är på nyttighetsskalan. Jag förbjuder - eller hindrar är kanske ett bättre ord - mig själv att äta någonting som jag är otroligt sugen på för att jag ser det som en onödig sak att äta. Jag menar, jag hade ju tänkt att äta några godisbitar i helgen. Jag har ätstörningar. Och jag är inte ensam. Enligt wikipedia är ätstörningar: "ett samlingsnamn på ett antal psykiska sjukdomar som visar sig genom skadliga beteendemönster vad gäller ätande". Att ständigt tänka på vad man äter är, enligt mig, ett tecken på ätstörningar. Och jag vet att alla mina närmsta vänner gör samma sak. Eller nästan alla. Jag har två vänner som inte riktigt bryr sig. Och vet ni vad? De är båda smala. Den ena tjejen äter godis när hon vill, nästan varenda dag, just för att hon älskar det. Den andra tjejen äter bakelser varje gång hon fikar, men hon är ändå smal som en sticka. Visst, man kan ju skylla på gener, men jag tror att det faktiskt kan vara så att man inte blir tjock av en prinsesstårtebit i halvåret. Jag vill vara som dem, men mina spärrar hindrar mig. Jag skulle aldrig nånsin beställa en bakelse, köpa en glass eller äta godis om inte de omkring mig gjorde det också. För om jag inte är ensam om att ´"frossa" (som är ett så felanvänt ord om man syftar på att äta en kanelbulle), så får jag inte skuldkänslor och ångest efteråt. För ja, jag får sånt också. Så för att återvända till mitt och P:s cafébesök, vi satt båda länge och väl med våra kaffe lattes och suktade på den där jäkla prinsessbakelsen. Båda sa: "Men ska vi inte köpa en såndär då, och verkligen njuta?". Vi båda två, för ingen av oss skulle någonsin gå och köpa en själv. Båda måste, annars känns det ännu mer fel. Man blir den onyttiga frossaren i sällskapet, och vem vill vara den? Om man själv ska bli tjock så ska banne mig de andra bli tjocka också. Själv ska man vara smalast och nyttigast. Det låter hemskt och egoistiskt, men oj så sant. Jag är övertygad om att de flesta tänker så. Men varför tänker man inte på att genom att köpa prinsesstårtan så gör man en tråkig onsdag lite roligare? Varför köper man inte, för en gångs skulle, det man är sugen på? Varför hindrar vi oss själva? För att vi har spärrar. Störningar. Ätstörningar. Jag är trött på det, jag vill leva.

/ Lollo

Jag har insett att väldigt många av mina - väldigt få - inlägg heter "helgen". Det beror dels på att min fantasi är i botten och dels för att det är då det händer något intressant att skriva om. I veckorna är det bara skola, och ni vet precis lika väl som jag att om det finns något som är tråkigare än att faktiskt vara i skolan så är det att läsa om att vara där. Om jag säger att veckans höjdpunkt var när Lollo (nr 2) i receptionen skulle ropa ut information i högtalarna och sa: "God morgon Lollo, Tibble här..." istället för sitt vanliga uttjatade "God morgon Tibble, Lollo här..." så tror jag att ni förstår och håller med mig. Så jag nöjer mig med att säga att den grå vardagen är tillbaka på riktigt, och inte ens Lollo nr 2 kan ändra på det.

Men helgen, den fina helgen är värd att nämnas om och om igen. Så därför gör jag det. I helgen (fredags kväll, men det är också helg för mig) så var några tjejer från klassen hemma hos mig och åt middag från det berömda "Valla thai" och såg på skräckfilm. Och åt godis. I mängder. Skräckfilmen - som egentligen var en psykadelisk (eller nåt sånt) thriller - hette "Funny games" och var riktigt äcklig. Inte blodig men sådär psykiskt jobbig att se. Men det är ändå trevligt med lite mer sammanhållning inför sista året. Sen sov P (som älskar att bli kallad P för det får henne att känna sig mystisk) över hos mig. På lördagen åkte vi in till stan, båda med fulla plånböcker och stora förväntningar. Jag var ute efter ett par stövlar, en finare topp och en jacka. Jag har lagt ner sökandet efter en skinnjacka eftersom jag insett att det jag egentligen behöver är en varm fodrad jacka. Ankelboots-jakten lades också ner då jag insåg att mina ben kapades av till små tjocka korvar då jag satte på mig ett par. Jag såg ett mönster helt enkelt och insåg att ankelboots inte är något för mig. I alla fall, jag hittade 2 av 3: en fin svart topp och ett par bruna kraftigare stövlar från Nilsson som får mina ben att se någolunda smala ut. Sen på kvällen var jag och J (min syster) barnvakter åt 18 barn på en kräftskiva i Djursholm. Det var mycket slitigare än jag trodde att det skulle vara, 18 barn visade sig vara 18 barn för mycket. Men det var ett jobb som betalade för halva mina stövlar så jag är glad ändå.

Idag har jag ätit en lång brunch tillsammans med DN, gått en lång-promenad med J, fikat på världens godaste chokladbollar (som jag bakat, kan lägga upp receptet nån gång), pluggat och ätit lite mer.

/ Lollo