Vi lever
Äntligen har jag lyckats logga in! Vi har haft misstankar om eventuella hackers som bytt vårat lösenord eller nåt, men den ständiga frågan är: vem skulle vilja göra det? Hmm....
Men nu är de i alla fall besegrade och vi kan börja blogga igen. Brighton var underbart! Vi bodde 3-4 studenter i min värdfamilj som till början verkade vara skumma feta alkolister men visade sig vara snälla. När jag först kom dit öppnade pappan (Fred) med uppknäppt skjorta (och nej, ingen tvättbräda där inte, fred är 50 år och har den största kulmagen på planeten). Våran första reaktion var - hjälp! Han bar upp våra (mina och min kompis) väskor till våra rum och sa bara att vi skulle packa upp. Sedan återgick han till vad som skulle visa sig vara hans bästa vän efter mat - TV:n. Jaha, vi packade upp och när vi var klara gick vi ner och ville bli visade omkring men Fred sa bara att vi skulle vänta på mamman i familjen som var på jobbet. Jaha.. vi smög runt och hittade minst 10 backar öl i ett rum! Ånej, tänkte vi, alkolister. Så, ja det spilldes en del tårar de tre timmar vi fick vänta på Karen - våran värdmamma. När vi först såg henne var våran gemensamma reaktion: oops, en man. Fred är homosexuell. Men nej, det visade sig att Karen faktiskt var en kvinna trots allt, och hennes mage var föresten inte långt efter Freds på listan över största magarna i världen. Så småningom fick vi träffa våran roomie Idoya från spanien, en väldigt entusiastisk 24-åring som var i England för att komma över sin pojkvän. Hon var snäll men lite galen. Det dröjde en vecka innan vi fick träffa sonen i familjen, Lee 26 år, han var en aning skygg... Huset låg på en kulle och vi hade utsikt över andra kullar där det gick kor och hästar och får. Vi bodde i ett område med tegelhus där alla hade spetsgardiner för fönstrena. Helt otroligt jäkla onödigt med ful spets som man knappt såg ut genom och fick lyfta på varje gång man skulle kolla vädret som föresten oftast var skit. Regn regn regn och regn är de olika vädersorterna i England. De behöver inte ens ha väder på TV:n för alla vet vad det blir - regn. Så vi var inte på den underbara stranden i Brighton utan gick runt och shoppade med paraply hela de 3 veckorna. Dåligt för plånboken men bra för lokalsinnet! Att säga att jag kan staden utantill vore en underdrift. Vi var ju föresten i skolan också. 45 min på en skumpig buss och 1 bussbyte två gånger om dagen - minst - gick vi igenom för att komma dit. Det gick elever från hela världen i alla åldrar där. Den äldsta jag träffade var en man på 65 år från Irak, och det kan ha funnits äldre. Jag var yngst i en vecka tills jag fyllde 17 år. Trots att det kanske inte låter som det så hade jag hur bra som helst och jag rekommenderar verkligen Brighton som en stad (jag var en dag i Oxford - dött!) för ungdomar. Mycket udda människor, mycket musiker, mycket nattliv (för de över 18, vi fick nöja oss med klubben Babylon där man fick vara minst 16 år men man fick ett rosa band runt handleden som visade att man hade nåt år kvar till sträcket). Och jag rekommenderar pasta-och pizza-buffén nära Churchill Square, så gott! Men håll er undan för den indiska buffén på samma gata....
Nu är jag i alla fall hemma och vilar upp mig i Stockholms skärgård där det inte händer någonting så det finns egentligen inte mycket mer att skriva än att jag skriver när det finns nåt att skriva. Och bilder kommer såklart snart!
Kramar /Lollo
