Lilli och Lollo

Bli inte förskräckta över min rubrik nu. Allt beror på hur man definierar ätstörningar. Men jag tror ändå att det är sant. Jag tror att vi alla i dagens samhälle lider av någon typ av ätstörning. Det vore mer konstigt om det inte vore så. Allt började med att jag och P skulle fika efter skolan. Båda gjorde samma sak. Vi skannade igenom bakelse-disken och tänkte: ååh, gud vad gott det skulle vara med en bit prinsesstårta, eller en kokosboll, eller varför inte en kanelbulle. Vi pekade båda två på någonting och sa "ååh, vad gott det skulle vara med en såndär". Men efter att ha suktat och fällt några kommentarer om kakutbudet gick vi båda fram till kassan och sa: "en kaffe latte, tack". Punkt. Ingenting mer. Trots att vi båda helt uppenbart ville ha en bulle, eller helst av allt prinsesstårta, så var det ingen som ens kom på tanken att köpa en. Varför? För att vi har spärrar. Spärrarna säger att det vore fel att beställa någonting gott trots att detta goda helt klart passar in när man utför aktiviteten fika. Det är inte konstigt egentligen, men för båda två kändes det helt fel att över huvud taget ens beställa någonting annat än kaffe. För det andra kan göra en tjock, och att vara tjock vore skamligt. Säger vem egentligen? Det första vi tänkte var: prinsesstårta på en onsdag? Mitt i veckan! Men när man tänker efter, när äter vi nånsin prinsesstårta? Vi äter det inte på helgen, för även då är det bara kaffe latte som gäller, jag menar varför skulle vi lyxa till det så utan anledning? Vi har spärrar, spärrar som förbjuder oss att äta saker med fett - och framför allt socker - i. Och vet ni vad det värsta är? Vi är båda smala. Vi är båda smalare än genomsnittskvinnan. Och ändå ser vi oss som tjocka. Vi förbannar oss över kroppsidealen, men vill båda leva efter dem. Vi är de där jobbiga tjejerna som står och pratar om vikt och bantning trots att vi båda uppenbarligen inte har några problem. Och ändå blir vi irriterade när andra som oss gör samma sak. Vi tänker: men varför bryr sig hon om sin vikt, hon är ju jättesmal? Men ja.. inte lika smal som mig kanske.. men det är lixom en annan sak. Jag ska erkänna en sak. Jag kan inte stoppa någonting i min mun utan att tänka på vad det är och hur nyttigt det är på nyttighetsskalan. Jag förbjuder - eller hindrar är kanske ett bättre ord - mig själv att äta någonting som jag är otroligt sugen på för att jag ser det som en onödig sak att äta. Jag menar, jag hade ju tänkt att äta några godisbitar i helgen. Jag har ätstörningar. Och jag är inte ensam. Enligt wikipedia är ätstörningar: "ett samlingsnamn på ett antal psykiska sjukdomar som visar sig genom skadliga beteendemönster vad gäller ätande". Att ständigt tänka på vad man äter är, enligt mig, ett tecken på ätstörningar. Och jag vet att alla mina närmsta vänner gör samma sak. Eller nästan alla. Jag har två vänner som inte riktigt bryr sig. Och vet ni vad? De är båda smala. Den ena tjejen äter godis när hon vill, nästan varenda dag, just för att hon älskar det. Den andra tjejen äter bakelser varje gång hon fikar, men hon är ändå smal som en sticka. Visst, man kan ju skylla på gener, men jag tror att det faktiskt kan vara så att man inte blir tjock av en prinsesstårtebit i halvåret. Jag vill vara som dem, men mina spärrar hindrar mig. Jag skulle aldrig nånsin beställa en bakelse, köpa en glass eller äta godis om inte de omkring mig gjorde det också. För om jag inte är ensam om att ´"frossa" (som är ett så felanvänt ord om man syftar på att äta en kanelbulle), så får jag inte skuldkänslor och ångest efteråt. För ja, jag får sånt också. Så för att återvända till mitt och P:s cafébesök, vi satt båda länge och väl med våra kaffe lattes och suktade på den där jäkla prinsessbakelsen. Båda sa: "Men ska vi inte köpa en såndär då, och verkligen njuta?". Vi båda två, för ingen av oss skulle någonsin gå och köpa en själv. Båda måste, annars känns det ännu mer fel. Man blir den onyttiga frossaren i sällskapet, och vem vill vara den? Om man själv ska bli tjock så ska banne mig de andra bli tjocka också. Själv ska man vara smalast och nyttigast. Det låter hemskt och egoistiskt, men oj så sant. Jag är övertygad om att de flesta tänker så. Men varför tänker man inte på att genom att köpa prinsesstårtan så gör man en tråkig onsdag lite roligare? Varför köper man inte, för en gångs skulle, det man är sugen på? Varför hindrar vi oss själva? För att vi har spärrar. Störningar. Ätstörningar. Jag är trött på det, jag vill leva.

/ Lollo